Pell Persa – naturläkare och klok gubbe

Författare Åke Hammarstedt (2011)
ake@bjornpahojden.se
www.akehammarstedt.se

Foto: Björn Hammarstedt

                                                                                                                                           

Från min barndom minns jag att alla sorters sår behandlades med en terrakottafärgad salva, som jag tyckte luktade grankåda. Den ansågs bl. a. kunna dra ut otrevliga stickor ur fingrar eller fötter.

Den köptes på apoteket, men receptet kom från en s. k. klok gubbe som kallades Pell Persa (1817- 1900). Min mormor trodde honom om det mesta, möjligen utom att uppväcka döda.

Hans rykte var vida spritt. Som det står i en dödsruna i Hudiksvalls Posten den 20 dec. 1900 var hans gård i Mellanbyn i Idenor dagligen full av besökares åkdon. Tidningen skriver: ”Till Mellanbyn har under denna långa tid tusentals sjuka rest för att erhålla hjälp, och få riktiga läkare torde haft talrikare besök än Per Persson.”

Recepten.

Bevarade recept visar att hans mediciner, salvor och liniment innehåller på den tiden allmänt godtagna Ingredienser och inga hokus-pokus-ämnen . Några av dem har återgivits i Yngve Aronssons En bok om Idenor.

Intressant och tidstypiskt är att några recept lämnades till en granne, mästerlotsen Per- Erik Idén, mot ett löfte att han senare skulle förstöra dem. Lite mystik skulle det vara i alla fall.

Ersättningen.

I ett brev citerat i Urprunget nr 2. 2004, berättar en släkting till Pell Persa, att en danska sände honom 2000 kr som tack för att han botat hennes rygg. Summan var svindlande på den tiden, så om uppgiften stämmer, var tacksamheten säkerligen ömsesidig. Som jämförelse kan nämnas att Brandstodsbolaget uppger värdet av Pell Persas inventarier, inklusive läkarböcker, till 5350 kronor.

Annars hade han rykte om att hålla en rimlig prisnivå. Ändå fanns det sockenbor som behövde hjälp av kommunen för att få vård. I ett protokoll från kommunalnämndens möte den 13 oktober 1895 står följande: ”Räkning af Per Persson i Mellanbyn för sårläkning å Anders Persson godkändes till betalning i förskottsvis”.

Mångsidig och allmänt accepterad. 

Även många läkare tycks ha uppskattat Pell Persas kunnande. Enligt bl. a. Ida Gawell – Blumenthal, mer känd som Delsbostintan, sände läkare patienter till honom om de råkat ut för svåra benbrott eller ledskador. Hon hade själv bevittnat, hur en flicka med hjälp av massage och liniment blivit väsentligt bättre i ryggen efter behandlingen.

Pell Persa inledde sin bana som massör, närmare bestämt genom att bota en armskada på sin mor. Han fortsatte med att framgångsrikt ta hand om skelettskador, bölder, sår, hudsjukdomar m.m. Han blandade även medicin mot reumatism. Dessutom var den ”kloke gubben” bygdens tandläkare.

I det tidigare citerade brevet berättar släktingen, att han som barn råkat ut för svår tandvärk. Han sändes till Pell Persa. Denne drog hårt med en tång men kom fram till att tanden växt samman med de andra. Han vågade därför inte dra hårdare. I stället gick han in på sitt rum. När han kom tillbaka stack han in sitt pekfinger i patientens mun. ”Och sedan sade han till mig att tanden inte kommer att värka mer och det gjorde den inte heller, den murknade bort.”

Hypokondern och hästen.

Den auktoritet, som en klok gubbe eller gumma kunde uppnå, var en tillgång. Rodenstam berättar om en inbillningssjuk besökare som kom ut till Mellanbyn. Han klagade över svår sjukdom och trodde inte att han skulle komma hem levande. Pell Persa lär då ha svarat: ”Far hem gosse. Du dör inte utan klubba du”. Bonden tillfrisknade omedelbart. Så stor var tron på den berömde naturläkaren.

Ungefär så här långt kan vi tro att naturläkaren gjorde lika goda insatser som skolmedicinens företrädare. Däremot blir vi skeptiska, när Pell Persa liksom en del andra kloka gubbar tillskrivs förmågan att rädda skenbart döda hästar genom att viska något i deras öron. Jag har f.ö. själv träffat två personer som ansågs ha den talangen – dock utan att ha Pell Persas höga anseende.

I Pell Persas fall har bl. a. Greta Rodenstam berättat om detta i HT den 23 okt. 1954. En bonde på hemväg från Hudiksvall råkade ut för att hans häst föll samman och verkade vara död. Han sprang och hämtade Pell Persa som följde med tillbaka till hästen (knappast springande?) och viskade något i ett öra. ”Hästen steg resolut upp, och färden fortsatte utan vidare betänkligheter,” skriver Rodenstam.

Vad som än ligger bakom sådana historier, brukar de ingå i bygdetraditionen om läkekunniga män och kvinnor. Kring karismatiska personer samlas rykten, missförstånd och fantasier som skall göra dem ännu märkvärdigare. Det uppstår en sorts vandringslegender som sätter färg på vardagen. Rimligen hör hästhistorierna till denna kategori.

Konsten att stä blo.

Det där inser vi. Däremot förstår vi inte varifrån alla traditioner kommer om alla dessa fall, där någon på ett gåtfullt sätt stoppar blodflöden. Ibland sägs det dessutom ha skett på avstånd, t.o.m. via telefon. Naturligtvis var Pell Persa framstående i denna konst.

Flera exempel har bevarats, bl. a. av Rodenstam. Hon berättar att en grannkvinna kommer rusande och skriker att hennes man har huggit sig och håller på att förblöda. Pell Persa säger då: ”Gå hem du stinta, det har slutat blöda nu”. Och givetvis hejdas blodflödet omedelbart.

Enligt vår tids synsätt är det omöjligt att ”stä blo”, men jag har träffat människor som ansett sig ha bevittnat fenomenet. En av dem var mycket motvillig att acceptera det han upplevt, men ville inte förneka sina ögons vittnesbörd. Han var modern, trovärdig och i princip avståndstagande, men…

Nog om det. Men för 1800-talsmänniskan var det en helt accepterad förmåga bland de kloka gubbarna och gummorna, att stå till tjänst även med detta.

Personen Persson.

Vad vet vi om personen Pell Persa? Några källor visar bilden av en välklädd, välnärd och välbärgad bonde. Ekonomiskt var han helt oberoende av sin läkekonst.

På ett bevarat fotografi sitter han framför ett piano, troligen den taffel som Delsbostintan nämner. Han bär mörk kostym med klockkedja och givetvis vit skjorta och en omsorgsfullt tillrättalagd frisyr. Rummet pryds av en pampig tapet, tavlor och stora krukväxter. Allt präglas av kvalitet. En av tapeterna togs f. ö. till vara av museet, vilket torde kunna ses som en kvalitetssäkring.

Fotot skänktes av en släkting och förvaras på Hälsinglands Muséum. Det kompletterades med en liten text där Pell Persa beskrivs som ”en tvärvigg” som ”låg på soffan och rökte och tog emot om och när det honom behagade.”

Flera som skildrat honom betonar denna översittaraktiga markering att låta patienter vänta för att de skulle veta sin plats, eller rättare sagt vem som spelade huvudrollen. Delsbostintan refererar att ”underdoktorn” ibland lät folk vänta ”både en och två dagar och mer med”. Tala om vårdköer!

Delsbostintan berättar att hon övertalades att spela på taffeln, vilket lockade ut Pell Persa som ”sken som en sol”.

Han började sjunga gamla visor, som Delsbostintan tecknade upp medan patienterna fick vänta. Han sjöng bl. a. en sång som inleddes med orden ”Rätt nu av mina ungdomsår, ej många återstå, åhå, åhå.” Han var vid tillfället nästan åttiotre och hade knappt ett år kvar att leva.

Mot sockenbor sägs han ha varit vänlig och hjälpsam, men även myndig. Rodenstam skriver att ingen i Idenor vågade säga emot honom. Han kunde också få vredesutbrott om någon visade honom vanvördnad, t. ex. genom att inte stillsamt vänta tills han blev tilltalad. Han sägs länge ha haft god hälsa och enligt Delsbostintan verkade han uppseendeväckande ung för sin ålder.

Slutet.

I en dödsruna i Hudiksvalls Posten påstås han ha haft ”berghelsa som gjort, att han förut under sin lifstid ej en enda dag varit sjuk”.

En månad innan han skulle ha fyllt åttiofyra år, dog han efter en tids sjukdom. I dödsannonsen talas om ”ett långt och tärande lidande”. Enligt Idenors s.k. dödsbok var dödsorsaken ”Reumatism och ålderdomsavtyning”. Inte ens en känd naturläkare med järnhälsa slipper undan sluträkningen.

Gravstenen finns fortfarande kvar vid sockenkyrkans östra gavel. Vid klockstapeln har man dessutom rest en sten med en porträttlik bild och följande text:

Minnessten över bonden och naturläkaren Per Persson 1817- 1900. Idenors sockens skifteslag reste stenen”.

Det är minnesstenen som avbildas i inledningen av artikeln. En närbild på porträttet framgår här nedanför:

Foto: Björn Hammarstedt

Så långt jag vet, har ingen annan Idenorsbo hedrats så påtagligt. Inte heller känner jag till någon annan klok gubbe med egen minnessten. Hans gård är borta, men hans gärning som naturläkare bevaras i sten och brons.

Källorna.

Som avslutning önskar jag nämna något om källsituationen. Pell Persa har inte efterlämnat brev, dagböcker e. d. Få av hans patienter har veterligen berättat mer utförligt om behandlingen. De viktigaste kommunala protokollen har kommit bort. Kvar är fragmentariska anteckningar, bygdetraditioner och några tidningsnotiser, t.ex. den citerade dödsrunan i H. P.

Delsbostintan och Greta Rodenstam stod honom närmare i tiden och var seriösa skribenter. Yngve Aronsson och Lennart Ersson har givit sin bild av Pell Persa. Något nytt material av betydelse har jag inte kunnat finna. Det känns ändå befogat att än en gång lyfta fram mannen på minnesstenen. Han är en spännande företrädare för en grupp människor som spelat en stor roll i våra bygders historia.

Foto: Björn Hammarstedt

Källor:

Hudiksvalls Posten den 20 dec. 1900. ”En bortgången naturläkare”.

Aronsson, Yngve. En bok om Idenor. Ljusdal 1992

Aronsson, Yngve. Från flydda tiders Idenor. 1998.

Aronsson, Yngve. Pell Persa- kloka gubben i Idenor. Ursprunget årg. 7, Nr 2 sept. 2004.

Ersson, Lennart : Pell Persas salva. HT den 7 sept. 1996

Gawell-Blumenthal, Ida. Hembygdsminnen.

Gawell-Blumenthal, Ida. Hälsingerunor. 1948

Rodenstam, Greta. Pell Persa i Mellanbyn. HT den 23 okt. 1954